You are currently viewing Ebb och flod: Om vattnets dualism och dialektik
Engineering and Water Supply - Pumping Machinery av State Government Photographer, 1945, commons.wikimedia.org

Ebb och flod: Om vattnets dualism och dialektik

Skrevet av Vanja Södergren

Diktaren Matthew Arnold står i mörkret vid Dovers stränder och blickar ut över engelska kanalen, glimrande upplyst av fullmånen, och lyssnar på havets rytmiska, böljande rörelser. Han tycker sig uppfatta något mänskligt i dem, en ton av sorg. På samma sätt som den grekiska skalden Sofokles, i den klassiska tragedin Antigone,hör hela mänsklighetens olycka i det Egeiska havets ebb och flod, drabbas Arnold av en förnimmelse av människans eviga oförmåga att förbättras:

Sophocles long ago
Heard it on the Æegan, and it brought
Into his mind the turbid ebb and flow
Of human misery; we
Find also in the sound a thought,
Hearing it by this distant northern sea.[1]

Det tycks vara något med vatten, och särskilt havet, som sedan urminnes tider har väckt människans fantasi och introspektion. Är det den utsträckta, obrutna horisonten som inbjuder till långa tankar, överblick och sammanfattning? Samtidigt är vattnet föränderligt och mångtydigt, kanske särskilt som litterär symbol. Filosofen Ivan Illich skriver i sin essä H2O and the Waters of Forgetfulness (1985), att det som framför allt utmärker vattnet är just dess dubbla natur. Dess symboliska potential verkar i det närmaste outtömlig, och det är lätt att förstå varför vattnet utövat en sådan lockelse på författare och poeter. Samtidigt som det kan väcka förnimmelsen av det eviga och återkommande, som för Matthew Arnold vid Dovers stränder, kan det likaväl stå som symbol för förändring. William Shakespeare, till exempel, var en av de som tog fasta på denna motsatta sida av vattnet, dess förändrande och omvälvande potential:

There is a tide in the affairs of men
Which, taken at the flood, leads on to fortune;
Omitted, all the voyage of their lives
Is bound in shallows and in miseries.
On such a full sea are we now afloat;
And we must take the current when it serves,
Or lose our ventures.[2]

Även om vattnet alltid tyckts ha slagit an en poetisk sträng i människan, såväl under antiken som under Arnolds artonhundratal eller Shakespeares renässans, så har även sättet vi förstår och upplever detta element en historia. Det menar i alla fall Ivan Illich: «For not only does the way an epoch treats water and space have a history: the very substances that are shaped by the imagination––and thereby given explicit meaning––are themselves social creations to some degree».[3] Han menar att det skett en särskilt stor historisk vändning i hur vi människor förhåller oss till vatten i och med urbaniseringen. När vattnet kom in i staden, in i rör, kloaker och kranar, blev det också radikalt förändrat för människan. Det började förknippas med civilisation, modernitet, kontroll och hälsa, liksom med något av mer privat natur: hygien, nakenhet och intimitet. Det står i skarp kontrast till det ursprungliga, naturliga och vilda vattnet: havet, regnet och fukten. Den sortens vatten som människan som jordbrukare var beroende av, och vars nycker och oregelbundenheter hon var hjälplöst underkastad. Med staden blev vattnet en mänsklig erövring, ställd under vår infrastruktur och kontroll. Det var också då det «naturliga» vattnet skilde ut sig från den kemiska beteckningen H₂O, och blev två olika vätskor för det mänskliga medvetandet:      

H₂O is the new stuff, on whose purification human survival now depends. H₂O and water have become opposites: H₂O is a social creation of modern times, a resource that is scarce and that calls for technical management. It is an observed fluid that has lost the ability to mirror the water of dreams.     [4]

Stadens vatten har blivit något radikalt annorlunda jämfört med det drömska, vilda vatten som inspirerat poeter och konstnärer genom århundraden. Det är också fascinerande att reflektera över hur regnet, som skördens, matens och därför livets vatten, har välkomnats i så gott som alla mänskliga kulturer sedan människan blev bofast – utom i vår moderna, urbaniserade civilisation, där regnet mest blivit till besvär, ett obekvämt och irriterande inslag i stadsbilden. Samtidigt som stadsmänniskan undviker det naturliga vattnet och gömmer sig under paraplyn och regnställ söker hon upp vattnet på sin fritid, då hon dras till hav och sjöar för avkoppling och återhämtning.

I någon mening tycks det alltså finnas ett evigt, naturligt vatten, och ett föränderligt, historiskt vatten. Människan rör sig ständigt däremellan. Mellan stadens H₂O – det nya vattnet, präglat av renlighet, hygien och modern teknik – och det gamla, organiska vattnet, som ska befria oss från stadens stress och våndor, ja, från oss själva, och skänka sinnesro, skönhet och naturkontakt. Bakom modernitetens radikala brott med naturen finns ett utsträckt hav, eller åtminstone en dröm om det, som består. Samtidigt vill vi inte helt och hållet åter uppgå i det gamla vattnets värld. Efter en sommarvecka på segelbåten, med det gamla vattnet i överflöd, har vi börjat längta efter H₂O; efter rinnande vatten i kranen och en varm dusch. Kanske är det själva poängen med att söka upp det gamla vattnet, att det skapar tacksamhet för den bekvämlighet som modernitetens vatten har skänkt oss. Ivan Illich hade rätt; vattnet präglas, för oss människor, av sin dubbla natur. Vi rör oss mellan ett gammalt och ett nytt vatten, ett ursprungligt och ett modernt, ett drömmens vatten och ett mekanikens vatten. Så bildar det på sätt och vis en sorts vattnets dialektik, ett rytmiskt andetag i historiens ebb och flod.


[1] Arnold, Matthew, ‘Dover Beach’, New Poems, 1867.

[2] Shakespeare, William. Julius Ceasar, akt IV, scen ii.

[3] Illich, Ivan. H2O and the Waters of Forgetfulness, 1986. Marion Boyars Publishers (2011), p. 14.

[4] Ibid., p. 102.